Meny

Race4Kids

 

Den 31 juli 2015 ger jag mig ut på ett av de sista cykelpassen innan Ironman i Kalmar som jag ska vara med i två veckor senare. Jag ger mig tydligen av tidigt på morgonen, jag vill vara hemma igen när barnen vaknar.

Det är jag inte. Jag kommer inte hem alls den morgonen.

Med några kilometer kvar hem, när jag är klar med cykelpasset så krockar jag och cykeln med en lastbil. Det sägs att smällen är kraftig. Jag har tur som sitter här idag, tur och en bra cykelhjälm som räddar mitt liv.

Jag flygs från olycksplatsen med helikopter till Örebro där läkare konstaterar att jag lever, fortfarande oklart i vilket skick. Men jag lever.
Jag får sprickor och frakturer i nacken, ett trasigt nyckelben och lite skrapsår. De skadorna var ”enkla” att läka och jag gjorde ”enkelt” de rehab övningar som krävdes. Förbättringarna var synliga.

Det svåra har varit och är, de skadorna från den traumatiska hjärnskakningen jag ådrar mig när mitt huvud träffar och spräcker framrutan på lastbilen.

Jag minns inget av den 31 juli 2015 och dagen innan är också helt borta. Det mesta av livet innan finns kvar. Så i mitt huvud har jag inte varit med om det som förändrade mitt liv. Att inte minnas var svårt under en lång tid, men nu är det mest skönt att jag inte minns något.
Jag minns inget från de närmaste dagarna efter olyckan, jag minns små fragment av de följande 10 dagarna som följer därefter.

När jag vaknar efter olyckan kan jag varken gå eller prata. Balans och tal har drabbats av smällen. Ett av mina första minnen är hur läkare står omkring mig när jag försökt gå men ramlat. Läkarna förklarar att jag har svårt med balansen och därmed svårt att gå.
Jag minns att jag vill svara dom och inser att jag inte kan prata. Jag minns att jag tänker att ska det vara såhär? Fast och fången i min egen kropp.

Det har i skrivande stund gått 33 månader, jag har lärt mig att anpassa dagarna och börjar acceptera att jag kommer dras med begränsningar i resten av livet.

Jag kan gå ”normalt”, jag kan prata ”normalt”, jag kan springa och jag kan träna.
Jag pratar sämre när jag blir hjärntrött, jag går sämre när jag blir hjärntrött, jag skriver jäkligt dåligt när jag blir hjärntrött, och hjärntrött blir jag varje dag.
Anpassa och acceptera är lätta ord att säga men har varit och är en utmaning för mig att göra.

Jag träffar Mathias ”Bissen” Larsson i samband med en Bissen Brainwalk i Karlstad hösten 2017. Vilken människa han är och vilken resa han gör! Du kan läsa om den här.

Insamlingsfonden Bissen Brainwalk har till syfte att samla in pengar till hjärnforskning samt sprida information och öka förståelsen kring hjärnans alla sjukdomar och skador.

Pengarna från Race4Kids kommer att oavkortat gå till Bissen Brainwalk.

TACK för att du försöker förstå, hoppas vi ses i sommar.

Pär Johansson, CAPA Karlstad

Samarbetspartners